från byracka till vovve

Igår när vi var på långprommis så fastnade två flcikor i 10-12 årsålder för Bub. "Viiiilken sööt huund, naawww". Jag höll med om att han är typ det sötaste på jorden (jag menar, det är ju ändå MIN hund, hur kan han inte vara söt då?" I alla fall efter att ha kommit in på informationen om vad Bub heter så sprang tjejerna fnittrandes därifrån till sin mamma som gick några meter bakom med en hund. Jag hörde tydligt deras konversation. Mamman ville strongt inte tro på att Bub heter som han gör och efter någon minuts tjafs mellan mamman och tjejerna så hör jag hur dom ökar på stegen. NEJ! Nu kommer Bub börja skälla och skrämma livet ur tjejerna, fasen fasen fasen. Men när mamman och hunden kom i höjd med oss sa Bub ingenting, han bara traskade vidare. Jag blev så himla glad! Och mamman hon frågade om inte min hund faktiskt heter Daiton. Nej sa jag, tjejerna har helt rätt var på mamman börjar stortjuta av skratt. Ja, tur att man gjorde någons dag i alla fall.


Gammal bild men ack så söt